Jag ägnar mig åt det jag gör bäst, hålls till skogs på en häst.
Vi (Jessica och jag) åkte iväg och tog en långtur en bit hemifrån idag och hamnade på en vacker plats där jag för längesedan gick i skolan och bodde på internat i tre år.
En märklig känsla av att känna igen sig lite grann och ha ett hum om var jag befann mig men ändå inte inföll sig.
Det kan möjligtvis bero på att markerna runt skolområdet var allmänt "festområde"...
Då vi red in i skogen slogs jag av hur otroligt puckad man är som typ 17-åring. Minnena kom emot mig, hit ut i ödemarken tog vi oss till fots i totalt mörker, de flesta rätt onyktra, 38 vildsvin och en och annan varg lurade i buskarna och för att inte tala om elevassistenten och jouren när vi kom tillbaks till skolan klockan 4 på morgonen!
Att inte fler av oss förolyckades, blev gravida eller bara försvann till skogs är ett under! Jag undrar om man inte går under något slags speciellt beskydd under de där åren för skulle jag bära mig åt på liknande sätt idag skulle jag definitivt:
 
1. drabbas av svår ångest redan vid kl 22
 
2. behöva avbryta allt för att gå kvällsrunda med vovve och kvällsfodra hästarna
 
3. få kvällsångest igen. Vad GÖR jag uppe vid den här tiden, nu förstör jag min dygnsrytm osv osv.
 
4.  få en allvarlig sjukdom
 
5. frysa ihjäl
 
6. svälta ihjäl
 
7. vara livrädd för att någon skulle kräkas
 
8. eller börja bråka
 
9. eller på annat vis behöva ta ut sitt uppdämda känsloliv på någon annan, typ mig.
 
10. osv osv. Tur att detta bara var en oskyldig ridtur i bra sällskap!
 
Nåväl. Turen förlöpte väl, vi höll ett gott tempo, frös ej och svalt inte eftersom vi varit kloka nog att ta med väl kyld och näringsriktig picknick och var utsövda, nyktra och startade på förmiddagen i dagsljus. Kul tjejer, verkligen. Men dock, en mycket trevlig tur.
 

En nykter tur utan oönskade graviditeter el dyl

Allmänt Kommentera
Jag ägnar mig åt det jag gör bäst, hålls till skogs på en häst.
Vi (Jessica och jag) åkte iväg och tog en långtur en bit hemifrån idag och hamnade på en vacker plats där jag för längesedan gick i skolan och bodde på internat i tre år.
En märklig känsla av att känna igen sig lite grann och ha ett hum om var jag befann mig men ändå inte inföll sig.
Det kan möjligtvis bero på att markerna runt skolområdet var allmänt "festområde"...
Då vi red in i skogen slogs jag av hur otroligt puckad man är som typ 17-åring. Minnena kom emot mig, hit ut i ödemarken tog vi oss till fots i totalt mörker, de flesta rätt onyktra, 38 vildsvin och en och annan varg lurade i buskarna och för att inte tala om elevassistenten och jouren när vi kom tillbaks till skolan klockan 4 på morgonen!
Att inte fler av oss förolyckades, blev gravida eller bara försvann till skogs är ett under! Jag undrar om man inte går under något slags speciellt beskydd under de där åren för skulle jag bära mig åt på liknande sätt idag skulle jag definitivt:
 
1. drabbas av svår ångest redan vid kl 22
 
2. behöva avbryta allt för att gå kvällsrunda med vovve och kvällsfodra hästarna
 
3. få kvällsångest igen. Vad GÖR jag uppe vid den här tiden, nu förstör jag min dygnsrytm osv osv.
 
4.  få en allvarlig sjukdom
 
5. frysa ihjäl
 
6. svälta ihjäl
 
7. vara livrädd för att någon skulle kräkas
 
8. eller börja bråka
 
9. eller på annat vis behöva ta ut sitt uppdämda känsloliv på någon annan, typ mig.
 
10. osv osv. Tur att detta bara var en oskyldig ridtur i bra sällskap!
 
Nåväl. Turen förlöpte väl, vi höll ett gott tempo, frös ej och svalt inte eftersom vi varit kloka nog att ta med väl kyld och näringsriktig picknick och var utsövda, nyktra och startade på förmiddagen i dagsljus. Kul tjejer, verkligen. Men dock, en mycket trevlig tur.
 
Tänk dig att du sitter hemma och vilar dig. Det är lite blåsigt och grått ute, dagarna har rullat på lite för fort och du vet att du måste ta tag i det snart och helst förra veckan. Du måste bygga en sommarhage.
Blotta tanken känns helt förlamande tråkig och arbetsam, det är eventuellt därför du skjutit upp denna syssla lite väl länge och gräset därhemma i vinterhagen börjar onekligen se lite slitet ut även om hästarna sluppit den värsta fetman på grund av din lättja.
Hela projektet innebär nämligen att när du lyckats samla tillräckligt med energi för att ta dig ur soffan måste:
 
1. Sätta dig i bilen

2. Hämta staketstolparna uppe på loftet

3. Och alla 15 snuttarna med upprullad eltråd...

4. ...var tusan nu dessa tagit vägen...

5. *leta leta...*

6. Sådärja, då åker vi iväg mot den tilltänkta marken

7. Stega runt en hektar med så många bängliga och osamarbetsvilliga stolpar under armen som möjligt och  pressa ner dessa i helt hopplöst stenig jord. (Stolparna alltså, inte armarna).

8. Konstatera att för att inte förlora ditt goda humör bör du ta med MAX 5 stolpar under armen åt gången och då    istället börja fnatta fram och tillbaka för att hämta nya.

9. Sätta upp eltråd. Ett snabbt och smidigt projekt om eltråden från förra året är prydligt upprullad på en rulle.

10. Det är den INTE.

11. Trassla ut 200 meter eltråd

12. Det saknas 2 stolpar och handtag.

13. Åka till hästsportsbutiken för att inhandla the missing stuff

14. Tillbaks i hagen

 15. Just det, vatten. Du måste åka och fylla kubiktanken, pumpen är gammal och trött så det tar 3 timmar men    du hinner då äta en macka.

16. Köra ner vattnet till hagen. Komma på att du glömt tunnorna, åka hem och hämta dessa och fylla dem på plats.

17. Klart! Men vad tusan är det som saknas?

18. Hmmm... Hästarna.

19. Du känner nu att projektet blev för stort så du ger dig och konstaterar att du helt enkelt får fortsätta en annan dag och hästarna blir kvar hemma ett tag till.
 

Bygga hage

Allmänt En kommentar
Tänk dig att du sitter hemma och vilar dig. Det är lite blåsigt och grått ute, dagarna har rullat på lite för fort och du vet att du måste ta tag i det snart och helst förra veckan. Du måste bygga en sommarhage.
Blotta tanken känns helt förlamande tråkig och arbetsam, det är eventuellt därför du skjutit upp denna syssla lite väl länge och gräset därhemma i vinterhagen börjar onekligen se lite slitet ut även om hästarna sluppit den värsta fetman på grund av din lättja.
Hela projektet innebär nämligen att när du lyckats samla tillräckligt med energi för att ta dig ur soffan måste:
 
1. Sätta dig i bilen

2. Hämta staketstolparna uppe på loftet

3. Och alla 15 snuttarna med upprullad eltråd...

4. ...var tusan nu dessa tagit vägen...

5. *leta leta...*

6. Sådärja, då åker vi iväg mot den tilltänkta marken

7. Stega runt en hektar med så många bängliga och osamarbetsvilliga stolpar under armen som möjligt och  pressa ner dessa i helt hopplöst stenig jord. (Stolparna alltså, inte armarna).

8. Konstatera att för att inte förlora ditt goda humör bör du ta med MAX 5 stolpar under armen åt gången och då    istället börja fnatta fram och tillbaka för att hämta nya.

9. Sätta upp eltråd. Ett snabbt och smidigt projekt om eltråden från förra året är prydligt upprullad på en rulle.

10. Det är den INTE.

11. Trassla ut 200 meter eltråd

12. Det saknas 2 stolpar och handtag.

13. Åka till hästsportsbutiken för att inhandla the missing stuff

14. Tillbaks i hagen

 15. Just det, vatten. Du måste åka och fylla kubiktanken, pumpen är gammal och trött så det tar 3 timmar men    du hinner då äta en macka.

16. Köra ner vattnet till hagen. Komma på att du glömt tunnorna, åka hem och hämta dessa och fylla dem på plats.

17. Klart! Men vad tusan är det som saknas?

18. Hmmm... Hästarna.

19. Du känner nu att projektet blev för stort så du ger dig och konstaterar att du helt enkelt får fortsätta en annan dag och hästarna blir kvar hemma ett tag till.
 
Jag är en toppredator (frestande med tre p:n där), ett rovdjur och köttätare. Mina tänder är designade för att slita stycken ur ett djur och mala det och mina enzymer är där för att ta hand om det och smälta köttet.
 
 
Jag är också djurvän av stora mått och kanske lite mer än så. Jag anser mig inte ha rätten att ta liv.
Jag gråter när djur dör, jag undviker att höra och läsa om djurplågeri och känner att jag går sönder lite som människa när jag ändå hör talas om det.
Jag ser bort när det ligger döda djur utmed vägen och jag räddar insekter i fönstret.
Större delen av mitt liv går ut på att ge mina egna djur en så fin tillvaro och naturligt liv som möjligt och jag uppskattar varje sekund ihop med dem.
Och i nästa sekund äter jag en hamburgare. Jag stoppar frivilligt ett dött djur i munnen, ett djur som fötts upp eller jagats och bragts om livet för min skull. Jag tuggar och sväljer dess muskler och fett och låter djuret passera genom min kropp. Tanken på detta är avskyvärd och helt emot mina värderingar och ideal och jag känner mig omoralisk och svag.
För tillfället äter jag inte kött. Men det är svårt. Jag är inte intresserad av matlagning, har konstiga födoallergier och har dessutom ett rätt stort behov av proteiner då jag rör mig en del. Så jag får kompromissa med att äta fisk (ett dött djur men som inte äcklar mig eller ger mig ömma känslor) och mejeriprodukter (produkter från djur som är uppfödda för min skull men inte dödade).
 
Och när jag skrivit allt detta tar jag med min hund ut i hans läderkoppel, går ut i mina ridskor i skinn och sadlar mina hästar, som i sin tur är avlade och tämjda för att passa mig och mina behov, med varsin lädersadel.
 
Håhåjaja, det är banne mig inte lätt att vara människa och gränsen till galenskap och tokerier är ibland hårfin. Men jag tänker att jag får göra mitt bästa av det, jag får kryssa mellan mina största stötestenar, fundera ett varv, värdera lite och komma fram till vad jag kan stå ut med utan att göra för mycket avkall på den jag är, en djurälskande toppredator.

Att äta ett dött djur

Allmänt Kommentera
Jag är en toppredator (frestande med tre p:n där), ett rovdjur och köttätare. Mina tänder är designade för att slita stycken ur ett djur och mala det och mina enzymer är där för att ta hand om det och smälta köttet.
 
 
Jag är också djurvän av stora mått och kanske lite mer än så. Jag anser mig inte ha rätten att ta liv.
Jag gråter när djur dör, jag undviker att höra och läsa om djurplågeri och känner att jag går sönder lite som människa när jag ändå hör talas om det.
Jag ser bort när det ligger döda djur utmed vägen och jag räddar insekter i fönstret.
Större delen av mitt liv går ut på att ge mina egna djur en så fin tillvaro och naturligt liv som möjligt och jag uppskattar varje sekund ihop med dem.
Och i nästa sekund äter jag en hamburgare. Jag stoppar frivilligt ett dött djur i munnen, ett djur som fötts upp eller jagats och bragts om livet för min skull. Jag tuggar och sväljer dess muskler och fett och låter djuret passera genom min kropp. Tanken på detta är avskyvärd och helt emot mina värderingar och ideal och jag känner mig omoralisk och svag.
För tillfället äter jag inte kött. Men det är svårt. Jag är inte intresserad av matlagning, har konstiga födoallergier och har dessutom ett rätt stort behov av proteiner då jag rör mig en del. Så jag får kompromissa med att äta fisk (ett dött djur men som inte äcklar mig eller ger mig ömma känslor) och mejeriprodukter (produkter från djur som är uppfödda för min skull men inte dödade).
 
Och när jag skrivit allt detta tar jag med min hund ut i hans läderkoppel, går ut i mina ridskor i skinn och sadlar mina hästar, som i sin tur är avlade och tämjda för att passa mig och mina behov, med varsin lädersadel.
 
Håhåjaja, det är banne mig inte lätt att vara människa och gränsen till galenskap och tokerier är ibland hårfin. Men jag tänker att jag får göra mitt bästa av det, jag får kryssa mellan mina största stötestenar, fundera ett varv, värdera lite och komma fram till vad jag kan stå ut med utan att göra för mycket avkall på den jag är, en djurälskande toppredator.