Jag ägnar mig åt det jag gör bäst, hålls till skogs på en häst.
Vi (Jessica och jag) åkte iväg och tog en långtur en bit hemifrån idag och hamnade på en vacker plats där jag för längesedan gick i skolan och bodde på internat i tre år.
En märklig känsla av att känna igen sig lite grann och ha ett hum om var jag befann mig men ändå inte inföll sig.
Det kan möjligtvis bero på att markerna runt skolområdet var allmänt "festområde"...
Då vi red in i skogen slogs jag av hur otroligt puckad man är som typ 17-åring. Minnena kom emot mig, hit ut i ödemarken tog vi oss till fots i totalt mörker, de flesta rätt onyktra, 38 vildsvin och en och annan varg lurade i buskarna och för att inte tala om elevassistenten och jouren när vi kom tillbaks till skolan klockan 4 på morgonen!
Att inte fler av oss förolyckades, blev gravida eller bara försvann till skogs är ett under! Jag undrar om man inte går under något slags speciellt beskydd under de där åren för skulle jag bära mig åt på liknande sätt idag skulle jag definitivt:
1. drabbas av svår ångest redan vid kl 22
2. behöva avbryta allt för att gå kvällsrunda med vovve och kvällsfodra hästarna
3. få kvällsångest igen. Vad GÖR jag uppe vid den här tiden, nu förstör jag min dygnsrytm osv osv.
4. få en allvarlig sjukdom
5. frysa ihjäl
6. svälta ihjäl
7. vara livrädd för att någon skulle kräkas
8. eller börja bråka
9. eller på annat vis behöva ta ut sitt uppdämda känsloliv på någon annan, typ mig.
10. osv osv. Tur att detta bara var en oskyldig ridtur i bra sällskap!
Nåväl. Turen förlöpte väl, vi höll ett gott tempo, frös ej och svalt inte eftersom vi varit kloka nog att ta med väl kyld och näringsriktig picknick och var utsövda, nyktra och startade på förmiddagen i dagsljus. Kul tjejer, verkligen. Men dock, en mycket trevlig tur.
