Ni vet när man trasslar runt i snårskog och sankmark med lite för varma kläder och en massa irriterande mygg runt öronen och vatten i stövlarna?
Det gör jag iallafall, både bokstavligt och bildligt talat.
Men rätt var det är så öppnar det där otäcka träsket upp och allt blir klarare och lättare. En inte helt oangenäm känsla faktiskt.
Tillåt mig citera en liten dikt i ett försök att verka lite kulturell och filosofisk:
Någonting hände. Tillvaron vek av och bytte riktning.
Jag öppnade dörren och det blåste en annan vind ute. Den träffade mig från alla håll, lyfte mitt hår och skänkte mig lugn och förhoppning. Ljuset var annorlunda, klimatet ett annat, luften lättare att andas.
Det är så här det känns när en människas stora önskan och bön slår in.
Jag gick ut, stängde dörren bakom mig och tackade ödmjukt för den nya vinden.
Slut på djuplodande blogginlägg. Nästa får bli ytligt och banalt, jag lovar.
