I så många år har jag drömt om att bara få gå. Att vakna, äta frukost, ta morgonpromenaden med vovve och bara fortsätta att gå. Utan att bry sig om tiden eller måsten eller vart jag ska eller hur länge eller varför.
Ett tag sprang jag och en stor del av att jag sprang var för att jag då kom en längre sträcka under den lilla tid jag hade.
Så effektivt va? Och så galet. Som tur var satte ett envetet löparknä stopp för detta hetsspringande hit och dit och jag fick återgå till att gå.
Att få gå utan begränsningar är lyx för mig och nu är det tid för sånt. Så jag går och går, kilometrarna blir till mil och tiden existerar inte för jag ska ingenstans just nu begreppet tid är helt annorlunda mot innan.
Och med mig finns som alltid min lilla följeslagare som håller ordning på mig och ser till att jag sköter mig och hittar hem igen.
