Jag är en toppredator (frestande med tre p:n där), ett rovdjur och köttätare. Mina tänder är designade för att slita stycken ur ett djur och mala det och mina enzymer är där för att ta hand om det och smälta köttet.
Jag är också djurvän av stora mått och kanske lite mer än så. Jag anser mig inte ha rätten att ta liv.
Jag gråter när djur dör, jag undviker att höra och läsa om djurplågeri och känner att jag går sönder lite som människa när jag ändå hör talas om det.
Jag ser bort när det ligger döda djur utmed vägen och jag räddar insekter i fönstret.
Större delen av mitt liv går ut på att ge mina egna djur en så fin tillvaro och naturligt liv som möjligt och jag uppskattar varje sekund ihop med dem.
Och i nästa sekund äter jag en hamburgare. Jag stoppar frivilligt ett dött djur i munnen, ett djur som fötts upp eller jagats och bragts om livet för min skull. Jag tuggar och sväljer dess muskler och fett och låter djuret passera genom min kropp. Tanken på detta är avskyvärd och helt emot mina värderingar och ideal och jag känner mig omoralisk och svag.
För tillfället äter jag inte kött. Men det är svårt. Jag är inte intresserad av matlagning, har konstiga födoallergier och har dessutom ett rätt stort behov av proteiner då jag rör mig en del. Så jag får kompromissa med att äta fisk (ett dött djur men som inte äcklar mig eller ger mig ömma känslor) och mejeriprodukter (produkter från djur som är uppfödda för min skull men inte dödade).
Och när jag skrivit allt detta tar jag med min hund ut i hans läderkoppel, går ut i mina ridskor i skinn och sadlar mina hästar, som i sin tur är avlade och tämjda för att passa mig och mina behov, med varsin lädersadel.
Håhåjaja, det är banne mig inte lätt att vara människa och gränsen till galenskap och tokerier är ibland hårfin. Men jag tänker att jag får göra mitt bästa av det, jag får kryssa mellan mina största stötestenar, fundera ett varv, värdera lite och komma fram till vad jag kan stå ut med utan att göra för mycket avkall på den jag är, en djurälskande toppredator.